Alfred Nilsson

På den ödsliga nordsidan. På den sida som brukar betraktas som obebygd, bodde Alfred Nilsson. Marsviken, som fått sitt namn från Marsån som mynnar ut i viken och avvattnar det mäktiga Marsfjälls-massivet. Vi är fortfarande i skogsland, även om börjar vara lite mer småväxt.

Där mötte jag för över 40-år sedan en man som bar på en en väldigt unik reportar. En musik  som gör att vi hoppar rakt in i 1800-talet i stil och fason. Innan jag träffade Alfred så hade jag ingen aning om att den här typen av musik fanns inom Västerbottens län.  Det är en musik jag trodde tillhörde de södra delarna av landet, som bara fanns neråt Jämtland och Härjedalen.

Han var född 1895. Och mötet med den här mannen innebär att vi hoppar rakt in i 1800-talet. Alfred hade lärt sig reportoaren dels av papa Nickes tur. Men inte så lite av en Ture själv, Alfreds farfar.

Alfred Nilssons musikminne var oerhört. Frapperande är att Alfreds pappa dog när Alfred bara var tolv år gammal, innan han började spela fiol själv. Han lärde sig låtarna som pappa satt hemma i köket och spela bara genom att lyssna. Efter att pappa hade dött, så gick det 13-14 år innan Alfred själv började spela fiol. Låtarna plockades ur minnet, och det var ganska många låtar.

Alfred Nilssons farbror. Mattias Turesson. Var storsspelmannen runt Malgomaj under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. I folkmun gick han under Mattis Tursn.  Alfred Nilssons mamma var också hon av spelmanssläkt.

En annan källa som Alfred hade för sin reportoar var “Salman Petter” som bodde i Granliden, som Alfred också tagit stort intryck av.