Polketten

Jag var nitton år den gången då bandet mellan mig och polkettkonsten knöts. Det bandet håller än och verkar bli livslångt. Spelmännen hette Kjell Åke Sandström och Manfred Arnkvist. Jag är dem evigt tacksam.

Varför denna vurm för just polketter?

1975 var Bygdsiljums Folkdanslag i sällskap med Gullstalaget från Skellefteå på folkdansturné i Gemynden am Main i dåvarande Västtyskland och Burgenland i Österrike. Bland spelmännen var bland andra Manfred Arnkvist från Ljusvattnet (1912-1985). Han gjorde i regel inte så mycket väsen av sig utan satt och ackompanjerade på sin nyckelharpa utan större åthävor. Det lät mycket fint om musikanterna.

Inte berusad, men helt klart upplivad..

En kväll var det fest i en lokal som man här i Sverige nog skulle kunna kallas för större bygdegård eller mindre Folkets Hus. Namnet på orten minns jag inte, men regionen hette alltså Burgenland helt nära den Ungerska gränsen. Värdarna bjöd frikostigt på det lokala vinet, framför allt deras vita vin höll en mycket god kvalité. Manne hade troligen tagit ett glas mera än vanligt den här kvällen, inte så att han var berusad men helt klart upplivad och något yvigare än vanligt. De svenska spelmännen stod för musiken, vi dansare lärde våra Österrikiska vänner hambo med blandat resultat.  Dansen, förbrödringen och umgänget hade pågått ett tag och det var fin stämning. Plötsligen frågade Manfred om han kunde få låna en fiol av någon. Han var sugen på att spela fiol. Inte alla hade förstått att fiol var hans egentliga huvudinstrument. Efter den här kvällen skulle vi också förstå att han i ungdomen varit lärjunge till självaste Spel-Viktor Burman, en enastående spelman från Ljusvattnet i Burträsk och ett helgat namn i spelmanskretsar. Han lånade min fiol i alla fall, en billig fabriksskrapa utan särskilda kvalitéer. Plötsligen stod nu denne timide äldre herre på scenen tillsammans med dragspelaren Kjell-Åke Sandström (f. 1946) från Umeå. Kjell Åke var, och är alltjämt en mycket driven och karismatisk spelman med ett säreget, lyhört och samtidigt kraftfullt spel, en konstnär, helt ensam i sitt slag. Kjell Åke ackompanjerade Manne som nu var fri att ”sträcka ut” och fick spela den musik han verkligen var uppfylld av, som han kunde liksom galoppera fritt med och var alldeles lysande. Det tog ett tag innan vi ute på dansgolvet uppfattade att på scenen pågick något märkvärdigt. Men efter några låtar hade dansandet börjat upphöra och ett hängivet lyssnande vidtog. Musiken var obönhörlig. Publiken började bete sig mera som på en rockkonsert, vrålade och applåderade vildsint. Och Manne Arnkvist levererade.

Något de flesta spelmän inte hade

Tonerna som kom ur den enkla fiolen var självlysande och briljanta. Kjell- Åke Ackompanjerade på sitt både hetsande och följsamma vis och åhörarna undfägnades en ljus och bekymmersfri musik. Att säga att det svängde är en underdrift. Och dessutom en kliché. Ibland får man dock använda både underdrifter och klichéer. Det svängde. Men inte bara det, i Mannes fiolspel fanns något som de flesta spelmän man ditintills hört inte hade; ett sätt att bilda ton i fiolen som gav en association mot klassiskt sätt att spela violin. Nu, drygt 40 år senare kan jag säga att den där sortens tonbildning kommer ur sättet att hantera stråken; stråktrycket mot strängen måste vara lagom. Inte för hårt för då knakar det i stråkvändningarna och inte för löst då tonen blir fluffig och utan skärpa. Det här sättet att spela fiol på passar inte i all sorts traditionell musik. Men i musiken från Ljusvattnet passar det utmärkt. Så spelade sannolikt legenden Spel-Viktor och så spelade de som tagit intryck och låtit sig inspireras av honom. Exempelvis Manfred Arnkvist. Om dessutom vänstra handens fingrar hamnar exakt rätt på greppbrädan, vill säga att musikanten spelar ”rent”, i meningen inte falskt, brukar tonen kunna låta, ja jag vill använda ordet ”silver”. Har alltid tyck att det är rätt ord, fråga inte varför. Ord blir så trubbiga när man ska beskriva innehållet eller budskapet i en ton. ”Silver”alltså.

Den egentliga poängen

Musiken bestod till största delen av polketter. Polkett efter polkett. Det finns ju folk som tycker att polketter är banala, inställsamma och enfaldiga. Men dom som tycker det har oftast det gemensamt att dom inte fått vara på en bygdegårdsaktig lokal i Burgenland 1975 och fått höra Ljusvasspolketter framföras så här.

Synminnet är också det oförglömligt. Kom att tänka på Evert Taubes ord i Dansen på Sunnanö: …”och svävar i en högre rymd”. Det gjorde vi väl alla, men särskilt Manne.  I hans ögon brann en blick av…ja…orden måste bli hänförelse, eld och kanske rent av kärlek. Och efter ett tag slog det mig att han ju faktiskt levererade denna trolldom ur min fiol, en skrapa inköpt för några hundralappar på Ramus i Skellefteå. I priset ingick både stråke och låda. Och harts. Men i Mannes händer denna förtrollade kväll kunde även en sådan skitfiol låta som rent guld. Egentligen alltså ”silver.”

Jag var nitton år den gången då bandet mellan mig och polkettkonsten knöts. Det bandet håller än och verkar bli livslångt. Spelmännen hette Kjell Åke Sandström och Manfred Arnkvist. Jag är dem evigt tacksam.

Det är förklaringen till varför jag vurmar för polketten.