Året efter nian gick vi, jag och kompisarna i Bygdsiljum, en gammeldanskurs. Sedan blev det Bygdsiljums Folkdanslag. Och vi blev sålda. En ny värld öppnades. Umgänge på högsta nivå med trevliga människor, roliga danser, intressanta samtal och en suverän musik! Eller egentligen blottlades en hel kultur. Vår kultur. Vår alldeles egna. Den där känslan av att människor före oss sjungit visorna, berättat historierna, spelat låtarna och dansat danserna i släktled efter släktled och att nu är det alltså vår tur, var hisnande. Det är den fortfarande. Det gav en känsla av tillhörighet som man skulle önska att fler fick vara med om. I dag kan jag mycket väl förstå människor som har en sådan här kultur med sig hit till vårt land, att dom vill fortsätta att umgås med låtarna och danserna hemifrån. Mer än en gång har jag mött deras förvåning över när dom trott sig förstå att vi svenskar inte har något traditionellt kulturarv. Jag brukar då svara: ” det har vi visst, svenskarna vet bara inte om det. Eller också tror de att det är rasistiskt. Eller efterblivet.” Då ser man att de brukar förstå ett och annat om sitt nya hemland. Eller rättare sagt brukar de se förvirrade ut. Det är så man förstår att de egentligen förstått. För nog är det förvirrat alltid.
Snudd på efterblivet.
Man börjar spela fiol och är med och bildar Burträskara
1974 lånade jag en fiol av en ingift farbror, någon stämde den åt mej och sedan var det ingen ordning på någonting. Några av mina kompisar började spela samtidigt och ur detta sällskap bildades Burträskara, en orkester i vilken vi skulle tillbringa en stor del av vår ungdomstid. Vi spelade in skivor och gjorde konserter och danskvällar över hela Sverige, men mest i Västerbotten. Vi pratade dialekt från scenen, vilket inte var riktigt normalt dåförtiden men blev det efter hand. Där kanske vi bidrog något till den allmänna självkänslans upprättande för landbygdsbor: MAN BEHÖVER INTE VARA IDIOT FÖR ATT MAN PRATAR DIALEKT. Och de som tyckte att vi var idioter för att vi inte försvenskade oss tillräckligt fick väl tycka så då. Det gav vi fan i. På så vis fanns en litet stänk av punk över vårt förhållningssätt. I början räckte entusiasmen och adrenalinet långt men småningom lärde vi oss att spela också. För det mesta hade vi utsålda hus för vår publik bestod inte enbart av folkmusikfreaks utan själva svensson brydde sig också om det vi gjorde. Epoken Burträskara var en lärorik tid. Egentligen var det som vilket äktenskap som helst. En del äktenskap blir ju sämre så småningom och även om dom slutar med att man går åt skilda håll så bör man ju inte glömma att man ofta haft mycket fint ihop. Även om själva slutet kan ha varit uppslitande. På nitton år hinner man ha mycket roligt i en orkester, många dyrbara musikstunder och åtskilliga dråpliga situationer. Gruppen bildades 1977 och upplöstes 1996. Jag själv slutade 1995. Vi hann med fem fullängdsskivor och cirka 600 framträdanden inom och utom konungariket Sverige och ett antal Tvframträdanden. När vi undan för undan bildade familjer, fick barn, giftes, skildes och räknade nya och gamla livskamrater och barn och andra drabbade anhöriga, så kunde en spelning med Burträskara på olika vis beröra som mest 49 personer och tolv kor. Plus publiken förstås. Och kalvarna….
Man har lite tur och blev arbetslös vid rätt tillfälle
Planen var att ta över pappas lastbilsåkeri. Jag skulle bara bo i Umeå inågra år och ”taga mig en hustru” som det står i skriften. Jo, förresten, gå lastbilsskolan i Vännäs också. Och få busskort på köpet. Det var vintern 1977-78. MEN, ett hjärtfel och nedsatta syn gjorde att jag fick vänta ett längre tag på att myndigheterna skulle bestämma sig för om jag var lämplig som yrkesförare. Så jag gick och stämplade just vid den tiden då Svenska Ungdomsringen För Bygdekultur sökte en ung person som skulle resa runt i Västerbottens Län och dokumentera, spela in resterna av vår musiktradition. För än så länge levde ganska många så kallade traditionsbärare, såna som lärt sig musik, sång och dans i levande tradition. Villkoret var att man skulle vara intresserad av sådant, ha körkort, vara arbetslös och under 25 år. Jag fick jobbet. Det blev en nio månader lång anställning och plötsligen blev jag tveksam till om jag verkligen skulle bli åkare. Det här var ju så mycket intressantare. De gamla blev ofta överraskade av att någon ung människa brydde sig om det där som ju ingen brytt sig om på årtionden, men delade villigt och ofta under stor glädje med sig av det som nu fanns kvar. Dom sjöng, spelade och dansade för allt vad ben och lårbenshalsar höll. Och berättade. Om det där med att leva och att vara människa. Mer än en gång slogs man av det sjuka i att denna livsbejakande kulturskatt varit ämnad att dö. Bara för att, ja, varför? Många av dom blev vänner för livet. Så under ungdomsåren tillbringades fritiden ömsom med Burträskara, ömsom i mera ”normalt” nöjesliv bland jämnåriga vänner i Umeå och stundom hemma hos andra kompisar som var födda på 1800 talet. Exempelvis Sven och Ingrid Högström i Estersmark, eller Alfred Nilsson i Marsvik.
Det var fint.