Spelman och berättare
Allt om HÖG TID, projektet till minne och upprättelse över spelmannen Johannes Renström
Den 13-14-15 september firar vi en HÖGTID tillägnad denne spelman Renström. Det blir tre konserter i tre västerbottniska kommuner: Skellefteå, Bygdeå/Robertsfors och Umeå.
Några av norra Sveriges främsta folkmusiker från både samisk och svensk tradition hjälps då åt att hylla denna legend. Plus en del berättare, författare, landshövdingar och annat löst folk.
Han hette Nils Johannes Renström. Som spelman mötte han uppskattning och respekt, men som same drabbades han av både rasism och avundsjukt hat. Det kulminerade när han dödades brutalt, bara några veckor innan sin 30-årsdag. Han var född 1857 och är en betydande legend i västerbottnisk spelmanstradition.
Inspelningar med låtar efter Johannes:
Detta är en kadrilj som vi vet ingick i Renströms repertoar. Den har överlevt ”den stora glömskan” i byn Ljusvattnet, Burträsk.
Den 25 april spelar och berättar vi på Ersboda Folkets Hus i Umeå. Vi är undertecknad och Greger Ottosson.
Programmet ” I Sanningens Tjänst.” Som muntlig berättare blir man alltid beskylld för att ljuga en massa. Men i regel ljuger vi mindre än vad alla tror. Verkligheten brukar räcka. Men om vi skulle skarva någon gång så är det alltid i sanningens tjänst, för att sanningen behöver det.
På den ödsliga nordsidan. På den sida som brukar betraktas som obebygd, bodde Alfred Nilsson. Marsviken, som fått sitt namn från Marsån som mynnar ut i viken och avvattnar det mäktiga Marsfjälls-massivet. Vi är fortfarande i skogsland, även om börjar vara lite mer småväxt.
Där mötte jag för över 40-år sedan en man som bar på en en väldigt unik reportar. En musik som gör att vi hoppar rakt in i 1800-talet i stil och fason. Innan jag träffade Alfred så hade jag ingen aning om att den här typen av musik fanns inom Västerbottens län. Det är en musik jag trodde tillhörde de södra delarna av landet, som bara fanns neråt Jämtland och Härjedalen.
Han var född 1895. Och mötet med den här mannen innebär att vi hoppar rakt in i 1800-talet. Alfred hade lärt sig reportoaren dels av papa Nickes tur. Men inte så lite av en Ture själv, Alfreds farfar.
Alfred Nilssons musikminne var oerhört. Frapperande är att Alfreds pappa dog när Alfred bara var tolv år gammal, innan han började spela fiol själv. Han lärde sig låtarna som pappa satt hemma i köket och spela bara genom att lyssna. Efter att pappa hade dött, så gick det 13-14 år innan Alfred själv började spela fiol. Låtarna plockades ur minnet, och det var ganska många låtar.
Alfred Nilssons farbror. Mattias Turesson. Var storsspelmannen runt Malgomaj under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. I folkmun gick han under Mattis Tursn. Alfred Nilssons mamma var också hon av spelmanssläkt.
En annan källa som Alfred hade för sin reportoar var “Salman Petter” som bodde i Granliden, som Alfred också tagit stort intryck av.
En polkett som vi har efter spelmannen Oskar Holmgren från Ljusvattnet (1911-199?) som säger på inspelningen ”joo, harna skull vara´n polkett etter sjölveste lappajtjen”.
En polska som många spelar. Kanske en av de mest kända låtarna som kommer från Alfred Nilssons traditionskedja.
Berättelsen redovisar receptet på hur tillvaron skapar ett gäng kriminella av ett antal föräldralösa pojkar.
Den här berättelsen äger rum i Skellefteåbygden under början av 1500talet och har allt sedan dess levat och återberättats bland människorna i bygden. På sin färd genom århundradena har berättelsen förbättrats och slipats till en helvass historia. I vår version blev den som en muntligt och musikaliskt berättad triller. Den visar på hur ett kriminellt liv brukar sluta; med ond bråd död. Men visar inte på hur vi ska komma åt orsaken till kriminaliteten. Tyvärr. Eller förresten kanske den gör det ändå- berättelsen redovisar receptet på hur tillvaron skapar ett gäng kriminella av ett antal föräldralösa pojkar. Om samhället vill komma tillrätta med kriminaliteten skulle man kunna göra som i berättelsen -fast tvärt om. Föreställningen hade premiär i Finnforsfallets gamla skola hösten 1999. Torbjörn Näsbom gjorde musiken och var huvudmusiker medan jag var berättare och även musiker. Peter Engkvist regisserade. Föreställningen producerades i samarbete med Västerbottensteatern, Teater Västernorrland, Norra Skogsägarna, Karolin machin tools och Skelleftekraft och turnerade i Västernorrland, Västerbotten, Norrbotten, Gävleborg och Stockholm fram till och med hösten 2001.
Jag har riggat upp kameran i stugan och spelat in några av Alfreds låtar. Låtarna hittar du på min Youtube-sida eller länkade på sidan:
/Thomas
