Blogg

Framträdanden våren 2020

Under våren framträder jag i en rad olika sammanhang, bland annat med min nyutkomna bok!

  • 21:a Februari: Umefolk tillsammans Kristina Bergström, Umeå folkets hus 23:15 Loke
  • 22:a februari: Umefolk , kommer att vara hemlig gäst någonstans under kvällen.
  • 3:e mars: Kafé Pilgatan, 18:30. Om den nya boken I köksbordets trollkrets!
  • 18:e mars: Holmsund

HÖG TID i Bygdeå

Tanken på att resa en minnessten över Johannes Renström på Bygdeå Kyrkogård föddes redan i slutet på 1990-talet. Det fanns flera rimliga anledningar till att lyfta fram en sådan legendarisk spelman ur glömskan. En var den att när man började stifta bekantskap med andra regioners synsätt på sina musikaliska förebilder och historiska spelmansstjärnor så lyfte man gärna fram dem ut i ljuset. Jag tyckte och tycker alltjämt om berättelserna runt jämtlänningarnas Lapp-Nils och hälsingarnas Hultkläppen, men i Västerbotten var det inte många som brydde sig om MattesTurs´n och Knaft Jonke. Eller Lappojken. Till att börja med var försöken att göra verklighet av den där tanken ganska lama. Det blev dock några telefonsamtal till kyrkoherden i Bygdeå församling. Om tiden hade varit mogen borde detta ju ha räckt för att sätta igång det hela. Men det var den inte. Några egentliga argument emot ett minnesmärke framfördes inte. Men det satt fast, krånglade, tog tid och kändes nedprioriterat. Kyrkoherden sade att dokumenten från just den aktuella tiden beklagligt nog var försvunna. Och när han då också använde ordet ”lapptjulingen” om brottsoffret Johannes Renström, gav jag upp. Ett sådant uttryck från en ansvarig person sade ju en del om vilken kraft som skulle komma att krävas för att göra verklighet av idén, det skulle komma att bli som att spotta snus i motvind och den kraften behövdes vid den tiden till annat, så det hela fick bero. Tiden gick. Och så, för några år sedan, togs kontakt med nuvarande kyrkoherden i Bygdeå församling Sören Olsson och mötte nu hos honom nu en helt annan attityd. Nu är nämligen en annan tid och Sören är en person som lätt insåg att det är viktigt att rätta till historiska misstag, och det viktiga; han insåg att ett sådant hade begåtts i hans församling. Så nu låg vägen öppen. Det visade sig också att de där dokumenten var inte alls varit borttappade. Sedan dess har det rullat på. Och nu står den där, stenen. Helgen den 13-15 september hölls tre fullsatta minneskonserter i tre västerbottniska kustkommuner i samband med avtäckandet. Johannes Renström fick till sist ett erkännande för sin spelmansgärning och samtidigt, så långt det nu var möjligt: även en postum upprättelse som människa. Ett annat tecken på att tiden var mogen har varit all denna välvilja som visats; allt från ekonomiska bidrag av olika storlekar till gedigna arbetsinsatser. Låt mig nämna några: PLOKK, en reklamfirma i Umeå som jobbat många timmar gratis med marknadsföringen. Eva Lindau på Umeå Riksteaterförening som hållit ihop de tusen detaljerna. Hans Ove Forsell från vårt spelmansförbund som hållit i finanserna. Vilka fler ska man lyfta fram? Artisterna som framträdde nästan gratis? KO Wikströms åkeri som med lastbil och lastmaskin transporterade stenen gratis till stenhuggeriet? Stenhuggeriet som i sin tur gav oss ett mycket bra pris? Eller en privatperson i kustlandet som skänkte en rejäl slant? Det är med tacksamhet över att ha fått se all denna välvilja skölja över projektet som jag skriver detta. Vad fint. Tack alla.

Umeå i november 2019

Thomas Andersson

HÖG TID – Till minne av spelmannen Johannes Renström

Allt om HÖG TID, projektet till minne och upprättelse över spelmannen Johannes Renström

Hösten 2019 firade vi en HÖGTID tillägnad denne spelman Renström. Det blev tre konserter i tre västerbottniska kommuner: Skellefteå, Bygdeå/Robertsfors och Umeå.

Några av norra Sveriges främsta folkmusiker från både samisk och svensk tradition hjälptes då åt att hylla denna legend.  Plus en del berättare, författare, landshövdingar och annat löst folk.

Spelningar våren 2019

Den 25 april spelar och berättar vi på Ersboda Folkets Hus i Umeå. Vi är undertecknad och Greger Ottosson.

Programmet ” I Sanningens Tjänst.” Som muntlig berättare blir man alltid beskylld för att ljuga en massa. Men i regel ljuger vi mindre än vad alla tror. Verkligheten brukar räcka. Men om vi skulle skarva någon gång så är det alltid i sanningens tjänst, för att sanningen behöver det.

 

Alfred Nilsson

På den ödsliga nordsidan. På den sida som brukar betraktas som obebygd, bodde Alfred Nilsson. Marsviken, som fått sitt namn från Marsån som mynnar ut i viken och avvattnar det mäktiga Marsfjälls-massivet. Vi är fortfarande i skogsland, även om börjar vara lite mer småväxt.

Där mötte jag för över 40-år sedan en man som bar på en en väldigt unik reportar. En musik  som gör att vi hoppar rakt in i 1800-talet i stil och fason. Innan jag träffade Alfred så hade jag ingen aning om att den här typen av musik fanns inom Västerbottens län.  Det är en musik jag trodde tillhörde de södra delarna av landet, som bara fanns neråt Jämtland och Härjedalen.

Han var född 1895. Och mötet med den här mannen innebär att vi hoppar rakt in i 1800-talet. Alfred hade lärt sig reportoaren dels av papa Nickes tur. Men inte så lite av en Ture själv, Alfreds farfar.

Alfred Nilssons musikminne var oerhört. Frapperande är att Alfreds pappa dog när Alfred bara var tolv år gammal, innan han började spela fiol själv. Han lärde sig låtarna som pappa satt hemma i köket och spela bara genom att lyssna. Efter att pappa hade dött, så gick det 13-14 år innan Alfred själv började spela fiol. Låtarna plockades ur minnet, och det var ganska många låtar.

Alfred Nilssons farbror. Mattias Turesson. Var storsspelmannen runt Malgomaj under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. I folkmun gick han under Mattis Tursn.  Alfred Nilssons mamma var också hon av spelmanssläkt.

En annan källa som Alfred hade för sin reportoar var “Salman Petter” som bodde i Granliden, som Alfred också tagit stort intryck av.