I en sal på lasarettet

Om att vara fem år och klara sig på egen hand. Minnen från den där djävulska tiden på barnavdelningen på Skellefteå lasarett.

Det var Ellenor Lindgren som övertalade mig att göra föreställning av den här historien. Egentligen satt jag och skrev ner minnen från den där djävulska tiden som inlagd på barnavdelningen på Skellefteå lasarett och tvingades att hantera en allvarlig hjärtsvikt, en sjukdom med osäker utgång, på egen hand.

Som femåring.

Inga roliga minnen

Och någon tanke på att dela det här med någon annan än min terapeut och hustru fanns inte. Möjligen barnen också i en framtid. Men Ellenor ändrade på det. I_en_sal_på_lasarettet-1-1024pxSån är hon. När jag berättat i korta drag för henne vad som var på gång sade hon nämligen: ”men det skulle ju kunna bli skitbra, jag gestaltar helt enkelt din mamma”.

Så då blev det till att komma ihåg och nedteckna ur minnet de där samtalen som vi hade där i köket hemma de sista åren hon var i livet. För vi hann faktiskt prata igenom detta som varit så onämnbart; hur det kändes. För oss båda. Inte minst det att som mor lämna ett dödssjukt barn åt sitt öde på en barnavdelning i Skellefteå 1961. Visserligen var själva vården i världsklass. Men…

...det var oron också.

I en sal på lasarettet är den senaste och för närvarande aktuella föreställningen. Vi hade premiär september 2013 på Västerbottensteatern i Skellefteå. Vi är undertecknad och  Ellenor Lindgren. Berättelsen handlar om det som varit mitt stora-svåra och röda tråd här i världen; hjärtfelet.

Men nu är det ju så att ett människoliv ofta består av ett antal röda trådar.

Åtminstone mitt.